Verkligt?
Nu imorse hände det igen.. Jag hade en så sjukt verkligen dröm. Nu när jag är vaken så fattar jag självklart att det måste ha varit en dröm, men när jag väl ligger där i sängen och HÖR hur dörren öppnas och jag FÖRSTÅR att det måste vara Kivve som kommer hem så ÄR det verklighet. Jag verkligen KÄNNER hur madrassen trycks ner för att han tar sig upp i sängen och jag KÄNNER att han tar på mitt ben. Jag VET att det är på riktigt.
Det är först när en obehaglig känsla av att detta inte borde stämma som mitt medvetande förstår att detta omöjligt kan vara den "riktiga" verkligheten. Vad det än är som håller på mitt ben är inte Kivve för han ska vara i skolan. När jag får denna insikt så försöker jag med all in kraft att öppna ögonen för att de ska se att det faktiskt inte kan vara någon där trots att allt annat tyder på att det är det. Det går inte att öppna ögonen, hur mycket jag än försöker så är det något som håller mig tillbaka... Jag får verkligen kämpa upp dem! Sen när jag äntligen ser att det inte är någon där så återställs allt till den riktiga verkligheten (eller vad man ska kalla det). Det jobbiga är bara att så fort jag tillåter mig själv att slappna av igen så är den andra verkligheten där igen.. Och vad det än är som jag KÄNNER mot min hud och som jag HÖR bredvid mig är tillbaka. Den andra verkligheten...
En dröm borde inte få vara så verklig... Man borde få vara medveten om vad som är dröm och inte. För just då så kan jag inte skilja på dröm och verklighet. För visst inser jag att allt bara är i mitt huvud.. att det är min hjärna som gör det verkligt. Men så fort jag börjar tänka på allt som inte syns men som antagligen ändå finns (så som spöken, demoner, änglar, onaturliga väsen och mörka/goda krafter) så är jag inte lika övertygad längre.
Jag vågar seriöst inte somna om... Jag vågar inte tillåta mig själv att slappna av.. För det är för verkligt för att inte tas på allvar. Detta har hänt mig flera gånger.. Ända sen jag flytta hemifrån (dvs från Söderkulla till Göta i Borås) första gången. Kan det ha något med att jag inte har min familj på plats? Till saken hör också att detta bara sker på mornarna när jag är själv. Kan det kanske då ha att göra något med den ytliga sömn man har då?
Idag var första gången jag kände DET (i drömmen tror jag det är någon jag känner, tills jag inser att så kan fallet inte vara) fysiskt mot min hud med... Så långt har det aldrig gått innan. Det började med att jag bara var säker på att dörren öppnades. Sedan gick det vidare till steg och vetskapen om att något var i rummet. Tillslut kände jag även hur madrassen trycktes ner som om någon tog sig upp i sängen. Efter ett tag hörde jag även andetag och ibland även tal.. Men imorse kände jag en hand mot mitt ben.. mot min hud.. Och det var på riktigt.
// Håller jag på att bli galen?
Kommentarer
Postat av: li.
det kan nog vara en form av sömnparalys, i så fall är du inte galen!
Trackback
