jaggillarbrunost

Frilansjournalisten och debattören Hanna Fridén kritiserar Veckorevyns "Size Hero"-utvik

Veckorevyns redaktion slängde nyligen av sig kläderna i tidningen som en del i deras Size Hero-kampanj. En kampanj för att motverka ett anorektiskt ideal och få unga kvinnor att inse att de inte behöver svälta sig själva.

De ville visa upp vanliga kvinnors kurvor. Stora bröst, små bröst. Stor rumpa och pösig mage. Det var modigt.

Om du kastar kläderna som kvinna så kommer du att granskas med lupp såväl fysiskt som psykiskt.

Folk kommer tycka att du gör dig till ett objekt och genast reducera ditt värde på grund av att du blottade det heligaste, det viktigaste: en kvinnas kropp.

Men hjälper det här unga kvinnor med ätstörningar? Kanske kan det hjälpa folk att inte skämmas för sin nakenhet, att ett komplex man dras med inte är avgörande för kärlek.

Det kan hjälpa i en diskussion som rör objektifiering och kvinnans nakenhet och sexualitet.

Men har det med anorektiska ideal att göra?

Det här är en modell som ofta används när man talar om unga kvinnors problem med ätstörningar. Man tar för givet att tjejerna inte vet hur en vanlig kvinna ser ut, och att hon kan vara älskvärd.

Det förmodas att de är blinda, och i stället för att skifta fokus från kroppen gör man samma fel varje gång: unga kvinnor, ja kvinnor överhuvudtaget, tänker enkom på kroppen och således är kroppen också den enda boten.

Det är sant. Kvinnor tänker mycket på sina kroppar. Därför är ätstörningar ett stort, och ständigt växande, problem i Sverige.

Man bör titta på modellindustrin och göra något åt att så många modeller faktiskt lider av sjukdomar. Modebranschen talar om naturligt smala och sunda modeller, men har du någonsin hängt backstage på Berns under modeveckan så vittnar de spystinkande, igenproppade modelltoaletterna om annat.

Men det är bara att inse att skälet till varför kvinnor i så stor mån faller in i sjukdomar som rör kroppens utseende inte bara har med ett skadligt skönhetsideal att göra, utan främst har det att göra med att vi kvinnor alltid får höra att kroppens utseende är det viktigaste – även när man, paradoxalt nog, vill propagera för att det inte ska spela någon roll!

Killar som övertränar och äter steroider skulle man aldrig behandla genom att visa upp en 35-någonting kontorskille med soffpotatismage.

TITTA PÅ HONOM! DU KAN VA PRECIS SOM HAN! DET ÄR OKEJ!

Nej, han vill inte vara som han, oavsett hur många det är som tycker att det är okej.

En tjej som svälter sig själv ser inte på ”vanliga” kvinnor som något attraktivt heller. Men de ser modeller, de ser alla vackra kvinnor överallt och de ser vad som krävs för att lyckas med att vara en populär kvinna och alltså en lyckad individ i samhället.

Människor vill vara lyckade. Men vad som gör dig lyckad som individ är olika beroende på kön och kultur.

Jag hade ätstörningar i sju år. Vet ni en sak som motiverade mig? När man visade upp bilder på vanliga kvinnor.

Varför skulle jag vilja vara en medelmåtta? Jag ville vara bäst!

Den här viljan drev mig så långt att jag så länge trotsade vår starkaste biologiska drift.

Så vad fick mig att börja äta och bli frisk? Jag hade en bättre period och fick energi nog att kanalisera de här drifterna i riktningar som var mycket mer givande än att kunna glänsa med den tunnaste kroppen i sällskapet. Det var inte längre min kropp som var avgörande för om jag var lyckad eller inte.

Varför ser vi inte magasin uppmuntra kreativitet? Varför står det aldrig om hur härligt det är att sparka en boll och vinna en match i fotboll? Varför står det aldrig om hur fantastiskt det är att åstadkomma något stort och tävla i något annat än vikt?

Kroppen är det enda som är socialt accepterat att kvinnor tävlar inom och för att motverka detta försöker vi inte uppmuntra kvinnor att tävla inom något annat, utan vi presenterar medelkroppar.

Tjejer som får ätstörningar är inte viljelösa individer med bristande insikt om verkligheten. En tjej som hoppar över måltider gör det inte för att se ut som sin mamma, sin lärare eller kvinnan i kassan på Ica.

Kanske hjälper det några, men de flesta får riktlinjer för hur de absolut inte vill leva sina liv. För kroppen är, bevisligen, enligt vår kultur det viktigaste för en kvinna i alla lägen vilket de här kampanjerna bekräftar.

I stället för att flytta fokus bort från kroppen så försöker vi utrota driften att lyckas.

Och ärligt talat, vilken ung människa sitter och tänker: ”När jag blir vuxen vill jag bli en helt vanlig medelmåtta.”

Hanna Fridén

För den som är intresserad finner ni Veckorevyns svar i form av en debattartikel här: Size Hero

trong>